Fram och Tillbaka

Det är inte utan att det känns som om, jag svikit mina gamla träningsmetoder lite grann. Som om... det betyder egentligen ingenting, det är bara ett spöke som klätt ut sig till ett dåligt samvete. Som försöker inbilla mig att jag gör nåt jag inte borde, eller borde göra något jag inte gör. Det här med ideal är färskvara som härsknar och luktar ruttet lik om man klamrar sig fast för länge vid gamla inskränkta principer och prestigens stolta anlete. Ideal är till för att utmana - håller dom så är man antingen dum i huvet, ganska tråkig eller helt enkelt galen. Dom sistnämnda är oftast dom som hanterar det här bäst och lyckas göra nåt konstruktivt av sin hobby. Tyvärr finns det en del som lyckas använda sin kreativa galenskap till destruktiva handlingar - ett bevis på hur osunt ideal i grund och botten är om man tror för mycket på dom. Mina ideal är flytande, som vattnets cykliska förlopp och all dess former, enbart bunden till naturlagarna och min högst personliga syn på meningen med livet, universum och allting. Här stänger jag dörren för därinne får bara personligt inbjudna dela en öl med mig.

Jag har blivit lite av en gymråtta, fast jag ser mig hellre som ett gymtroll. Kanske har jag blivit bekväm, flyr från kyla, vatten och vind. Kanske är det så att jag helt enkelt tröttnat på att kuta omkring i skogen och bli genomträskad av vatten och lera, jämnt. Jag som brukade Älska med stort Ä, att ge mig ut i gyttjegröten när vädret är som sämst. Tror att det helt enkelt blivit för ordinärt och slätstruket, enformigt helt enkelt. Lite snö och svinkyla skulle säkert kunna få fjutt på glöden igen, men just nu brinner det på andra ställen i mitt huvud. Egentligen började det här redan dagarna kring när jag fick min muskelbristning i vaden och inte kunde springa på ett tag. Det blev mer och mer brutalträning på gymmet och boxen kom igång under hösten. Löpning i alla former har bara sporadiskt kickat igång på alla cylindrar, men det var länge sedan jag kände en sån där genuint vibrerande lust som håller lusten levande och bara tar med mig ut.

Saknar visserligen att köra primitiv utomhusträning, men när man alltid har färre kläder och skor att byta med än antal pass man vill träna, så är det inte lika kul. Allt därute är snorhalt och svårt att låta asgrymheten få leva ut sin demoniska träningslustar - dvs att köra på hårt och intensivt till failure utan riskfyllda konsekvenser. Naturen bjuder visserligen på enastående funktionell träning oavsett omständigheter, jovisst. Men även jag kan tröttna på naturens element, som mest består av vatten nu för tiden. På gymmet, eller hemma, behöver jag bara ett linne (hemma bar överkropp, naturligtvis), shorts, strumpor/VFF (hemma barfota, naturligtvis) och kallingar. Lätt, ledigt och luftigt. Varmt utan en massa lager tyg som snyter sig och äcklar sig mot huden. Jag älskar, med stort Ä, att träna med så lite kläder som möjligt, dock inte utan nåt på mitten. Jag borde, ge mig ut i naturen oftare och köra lågintensiva pass. Någonstans vill jag och känner en viss lust. Den är inte helt död, men den är inte tillräckligt stark än. Det har uppstått ett slags svart hål som slukat mina vägar och redskap där jag brukade hålla till.

Men jag tänker inte ställa mig vid det där hålet och glo som en sorglig fåne och gnälla utan kör på som vanligt och gör det bästa möjliga oavsett hur det är. Livet är fullt av möjligheter och variation har alltid varit mitt ledljus. Jag hittar för det mesta något annat innan jag hinner sakna det jag brukade göra.

Box, boxning, med sparkar - kick, thai, whatever... Den har verkligen satt spinn på vädret i min hjärna och fått elden att ta fart ordentligt. Det far runt glödande irrbloss överallt bakom mina ögon just nu. Förr brukade boxen vara ett kul komplement till allt annat, men med nye instruktören har det blivit som ett varulvsbett. Hans klasser följer inte den ordinära fitnsessmodellen, om man visar hängivenhet. Han är skolad fighter i Muay Thai, eller Thaiboxning som det också kallas och därav implementerar han en hel del av sin kunskap i träningen. För oss som vill lite mer bjuder han på lärorik teknikjustering och hårt, riktigt hårt tempo. Det är ingen fisträning direkt. Ok, det är ingen genuin fighterträning som på ett renodlad kampsportsklubb, men jag vågar satsa mina ballar på att vi kör lika hårt. Kanske inte lika tekniskt och med den stora skillnaden att vi inte kör sparring.

Efter mellandagarnas två 90 minuters specialpass vaknade den primitive krigaren i mig. Träningen var upplagda efter Muay Thai koncept och efter dessa två brutala manglingar kände jag en ändlös horisont av kamplust. Egentligen visste jag att det här skulle hända nån dag, men inte när, var eller hur. Gamla GongFu minnen från tiden i Shaolin Si Wushu Guan vaknade till liv, speciellt när jag tränade SanDa/Sanshou, vilket är en slags kinesisk variant på thaiboxning. Visserligen var det GongFu/Wushu som jag började och höll på med längst och lärde mig älska. Efter några år hamnade jag i en motivationssvacka på grund av praktiska omständigheter i vardagen, men fick en nytändning när jag började köra SanDa istället. Det höll en termin innan jag kastade in handduken på grund av att det var svårt och få ihop tid och resor med vardagslivet. Både träning och vardag blev lidande på ett sätt som blev ohållbart. Det var i denna veva som terränglöpningen vaknade till liv och med tiden förgyllde mina träningslustar. Sen kom primitiv utomhusträning in i bilden när bara ben i skogen inte räckte för att släcka törsten, sedan kom kettlebellpass en(gruppträning), sedan upptäckte jag gymmet, sedan kom barfotalöpning, box, mer gym - tuffare, intensivare, HIIT och Tabataintervaller. Inte var för sig utan i olika konstellationer i förhållande till varandra i mängd. Gemensamt för alla mina träningsformer är att dom till 97% kretsar kring en stomme av primitiv funktionalitet, tuffa utmaningar och kamplust som pärlor på en röd tråd.

KungFu i all ära, det var en era i mitt liv som trots allt känns utspelad. Det jag tror mig veta vad jag skulle vilja är vad jag fått smak för - Muay Thai, även om MMA är ett alternativ som jag kanske ännu hellre skulle vilja, men lite tveksam till om det kanske är lite för avancerat i förhållande till min förmåga att kunna hantera det tillfredsställande. MMA är annars ganska optimalt extra allt eftersom det innehåller det mesta som finns inom kampkonsten - alla kroppsdelar, stående och liggande. Mer varierande och totalt än så kan det knappast bli. Däremot tror jag att det är betydligt mer givande om man kommer från en disciplin man redan behärskar och kan ha som grundstomme för att sedan vidga sin förmåga. Dessutom verkar MMA träning ofta ganska tävlingsinriktad. Att gå matcher är inte riktigt vad jag söker, det jag är ute efter är kampteknik och intensiv, hård träning och på sin höjd lite tuffare sparring. Därför tror jag att thaiboxning passar mig betydligt bättre. Fysiskt och mentalt krävande träning med förhållandevis få och enkla tekniker som man fokuserar på att bli riktigt jävla grym på att hantera.

Röd som Tomten, Röd som Kärlek. Ok, jag har fått mig ett par MMA handskar i julklapp. Det är inget man använder i thaiboxning, men det är inte vad som är tanken och vad jag önskade. Jag hade och har väl ingen direkt intention med valet av handskar. Det råkar bara vara så att gillar jag MMA handskar betydligt bättre än vanliga boxhandskar. Gillar den tajta, minimala känslan om händerna, skön känsla i slagen, även om det känns betydligt mer i händerna efter ett pass med åtskilliga hundra slag än med säckhandskarna man får låna. Dessutom måste man vara mer fokuserad på tekniken eftersom det gör rätt ont efter ett tag när man råkar träffa med fingerlederna som inte skyddas av handsken. Fick ganska hyggligt kännbara skrapsår på pek- och långfingerleden efter första passet, ja rätt ont i nävarna över lag. Att nävarna blir lätt ömma är enbart en fråga om att härda och fingerproblemet en fråga om teknik. Problem med handledens stabilitet känner jag inte av alls trots mindre stöd. Funderar dock på att linda in knogarna för att dämpa slagkraften mot näven samtidigt som man får lite bättre bett vid slag mot säck och mitsar. Älskar dom grymt hårt

Och... varför gör jag inget åt det då, börjar träna Muay Thai, eller MMA? I'm so ready... Ja det är ett litet hinder på vägen i form av ett hål som kräver pengar för att bygga bron som tar mig över till andra sidan tanken där verkligheten tar vid. Sedan är ju tiden en aspekt som alltid kräver sin, tid. Fasta tider, längre bort, åka buss/spårvagn, cykla, hit och dit. Allt kommer plötsligt kräva mer mer tid och det man tar i ena änden försvinner i andra. Nu finns det klubbar hyffsat bra i närheten som inte kräver lika mycket tid som när jag tränade Wushu. Men likväl kräver det lite mer och frågan är om det i slutändan kommer att kännas lika bra som jag vill och ändå blir tid över för ett normalt förhållande till övriga vardagen. Det finns ju en risk att det praktiska behoven som krävs för att ett familjeliva ska fungera tar udden av träningsupplevelsen och gör livet till ett nödvändigt ont. Dit vill jag inte komma. Samtidigt får man inte stirra sig blind på alla eventuella problem som kan uppstå. Tiden går...

och jag tänker inte ställa mig vid det där hålet och glo som en sorglig fåne och gnälla utan kör på som vanligt och gör det bästa möjliga oavsett hur det blir. Så länge boxpassen håller den höga kvalitet som den gör är jag trots allt nöjd och belåten och så länge träningen i övrigt är en utmaning att ta sig an och utforma som om jag var en fighter är jag än mer nöjd. Fördelen med detta liv är att jag är totalt fri att i princip göra vad jag vill med det jag har. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt att göra med det man har. Jag köpte ett hopprep för nåt år sedan. Det har legat i en låda sedan dess. Vi lärde aldrig känna varandra ordentligt. Men nu kom det till användning på boxpassen och nu har gymmet där jag går (Life) även börjat med "Jump" - en halvtimmes intensivt hoppande som är precis så krävande man själv känner för beroende på hur duktig man nu är. Jag har faktiskt börjat bli vän med mitt hopprep nu, även om det är lite lynnigt och kör med mig när det kommer till mer koordinationskrävande moment. Men betydligt bättre än innan kan inte bli annat än ännu bättre om jag är tillräckligt envis. Det finns en anledning till varför boxare och andra fightdiscipliner använder hopprep i sin träning - det är en grymt effektiv kondition och uthållighetsträning som är betydligt mer krävande än man kan tro. Tänk vad enbart en liten bit rep kan erbjuda - ja, ja mitt rep är av läder och har handtag med vikt också.

Jag tror jag har nämnt det förut och en dag ska jag skaffa det - en boxssäck. Även om jag aldrig kommer att kunna hänga upp den i taket i vår lägenhet (kan och kan - det är en fråga om vad som är lämpligt) så finns det en uppsjö av andra sätt att använda den inomhus. Framåt sommaren bär jag med mig den ut och hänger upp den i ett träd. Om jag inte får till det med nån thaiboxning eller MMA får jag väl fixa min egen FightClub. Jag har tidigare tjôtat om mina behov av äventyr i träningen. När det kommer till löpning och utomhusträning är det kanske lätt att se kopplingen, men hur i helvete undrar ni nu, förhåller jag mig till det här behovet när jag svettas på en begränsad yta inomhus. För mig är kamplust en form av äventyr var och hur den än bedrivs - hjärta och smärta. Att utmana mig själv och skapa omständigheter som kräver så mycket som möjligt av min förmåga att övervinna mina ordinära begränsningar. Har jag 30 minuter på mig ser jag till att det blir en upplevelse av så nära total tillfredsställelse jag kan komma. Okej kanske inte varje gång, men med jämna mellanrum och gärna ojämna också. Om jag brinner under träningen är det ett lyckat pass, känner jag att kroppen håller på att falla isär mot slutet är det fulländat. Allt annat är enbart återhämtning.