Min tolkning av våta drömmar är när naturens element kryper in under huden och skallbenet och angriper kroppen med full kraft. Sedan är det upp till mig själv att hantera omständigheterna på bästa sätt och klara mig igenom utmaningen. Det är därför jag väldigt sällan bara tränar för att göra det, det ska ta mig fan kännas och glöden ska komma innifrån - hjärta och smärta. Visst blir det lite rutinartat emellanåt, men jag tycker också dessa tillfällen är rätt så borderline och försvinner ner i den bruna påsen.
Tillfällena man minns bäst är dom gånger man kämpade skiten ur sig, nästan drabbades av en viss oro för ens eget bästa och mer än en gång var nära att ge upp. Även enskilda pass från gång till gång som är det andra ganska likt är som mest fulländade och tillfredsställande när man har kört riktigt jävla hårt och inte har nåt mer att ge när det väl är över. Å andra sidan kan man ju inte alltid träna svinhårda mördarpass. Då kan ett avspänt fispass eller annorlunda utmaningar utan köttklubba funka utmärkt som motiverande avkoppling och fridfullt avslappnande.
När jag kör på gym krävs det alltid betydligt mer mental energi för att njuta (bli piskad) av träningen. Då är pepp från en intervalltimer eller en skoningslös tränare bra verktyg. Men precis som vid hypnos är det alltid personen själv som hypnotiserar sig själv, egentligen. Smärta är svaghet som lämnar kroppen. När det börjar bli riktigt jobbigt är man bara skrämd av det vardagliga förnuftet och hjärnan vill bara att du slutar för att det börjar bli obekvämt. Lugn, du är inte i närheten av den riktiga plågan och förmågan att genomlida skärseldar.
Idag drog jag ut på äventyr. Eller det blev ett äventyr. Tanken var ett hårt och långt pass med löpning och simning - en hyffsat tuff utmaning bara. När jag gick till gymmet småduggade det, blåste som den så paraply var inte att tänka på. Regnkläder för lite småregn och dyngvåt av svett innifrån är ett alternativ jag sällan väljer. Efter ett par hundra meter vräkte det ner och vinden började roa sig kungligt. Väl framme 3km senare var jag dyngvåt. Bytte om till löparkläder i lager och drog på mig mina VFF KSO och gav mig ut mot skogen. Vinden i ryggen ett par hundra meter var en snäll inledning. Genomvåt om fötterna tog några sekunder, men merinoullstrumporna är magiska. Sedan blev jag obarmhärtigt piskad i ansiktet på asfaltsrakan bort mot Fässbergsåsen där det roliga började.
Fässbergsåsen kanske ser oansenlig ut som berg men är ganska så energikrävande i all sin oansenlighet. Desto mer om man lägger till ett lager löv och lera som gör det sunkigt snorhalt. Tar alltid en liten stund innan man känt in balansen i löpsteget med VFF under sådana här omständigheter. När man väl kalibrerat in kraft och löpsteg så har jag aldrig tyckt att VFF är särskilt svårbemästrade på halt underlag, kanske krävande men inte omöjligt på nåt sätt. Lyckades inte falla en enda gång under hela löprundan, däremot en hel del breakdance lite här och där vilket jag ser som ypperligt bra balansträning.
Lyckades verkligen pricka in regnstormens primetime. Även om skogen gav hyffsat bra skydd mot vinden så kom jag inte undan för vätan och jävlar vad det regnade. Tung stigning uppför Västerberget/Ängårdebergt. Stigarna var mestadels som små bäckar och spåren efter den större stormen dagarna innan låg i form av en hel del nedfallna träd att ta sig förbi. Varje backe var renspolad och blottade kantiga stenbumligar att se upp för vart man satte fötterna. Nu började första känslan av kallt infinna sig så fort man kom ut på blottor där vinden hade fri sikt att smiska på. Vart rätt ok fram till nedstigningen mot Bifrost och Tolltorpsdalen.
På planmarken mellan Västerberget och Safjället var man helt blottad för vädergudarna och rejält plågad en kort stund. Nu önskade jag att jag hade haft mina vindskyddade tights, men i brist på annat hade jag i alla fall två lager tights (långa och trekvarts). Låren isade till ordentligt och jag tappade lite känsel för en stund. Till det väldigt intressanta och positiva i det hela upptäckte jag en fördel med kalla lår som jag inte var beredd på. Det gick mycket lättare att hålla tempo i uppförsbackarna med nedkylda lårmuskler - det var i alla fall så det kändes. Safjället bjuder på ganska bra kupering som kräver en del om man vill hålla hyffsat bra tempo, det är det jag gillar med Safjället. Dock påmindes jag snabbt om varför jag inte gillar Safjället - underlaget är plågsamt stumt och värre än asfalt. Undrar just varför det är så påtagligt här jämfört med andra grusade anlagda spår (är inte särskilt förtjust i anlagda slingor med grus alls egentligen). Allt räddas av trevlig kupering.
Blev lite oroväckande stum i löpsteget på Safjället och nu började jag även känna av första påträngande känslan av redig nedkylning. Började bli riktigt energikrävande nu och inte blev det bättre tillbaka ner i dalgången mot återuppstigningen till Västerberget igen. Här bjöds det på benård motvind och nypande regn rätt i fejset och mina redan väl nedkylda lår. Att nöta den krävande uppförsbacken upp på Västerberget över nedfallna träd och brokig stenbäck var en njutning i jämförelse. Men inte tillräckligt jobbigt för att höja kroppstemperaturen.
Kroppen slukade energi som en raggarbil för att hålla igång kroppen nu. Nedkylningen gick oerhört snabbt och fingraran la av först. Började frysa som den om händerna och det hjälpte inte ett dugg att pumpa med händerna. Handskarna var dyngvåta och att krama ur dom var bara enerverande rundgång utan verkan. Kändes faktiskt bättre att springa utan vantar ett tag och med händerna hängande lealöst utefter kroppen funkade riktigt bra. Ännu bättre blev det när jag vevade runt med armarna i vida cirklar för att pressa ut varmt blod i lemmarna. Under tiden låg vantarna intryckta i mellanlagret mellan underställ och tröja 2 och blev hjälpligt uppvärmda till senare.
Det kändes ok, men absolut inte bra och jag funderade på att bryta av den tänkta vägen och korta ner rundan med några km. Väl upp på grusvägen på Västerbergets höjder i riktning norrut gav jag mig tid att fundera på vad jag ville, eller borde, och försänkte mig i djupa tankar kring livets tuffa utmaningar och kom till insikt att det här bara var toppen på ett isberg av vardagligt förnuft som spökade. Jag var långt utanför komfortzonen och hjärnan ville bara lura mig tillbaka till det enkla bekväma valet. Här ska fan inte vika ner sig och låta sig bli nedslagen av veklingen i den bruna soffan.
Det blev ännu värre upp på höjden. Det gjorde verkligen ont i den regniga vinden och jag frös så in i helvete. Trots allt, eller kanske just därför att det började bli så jävligt som det var nu, så tände den där inre glöden då jävlar anamma vaknar till liv och blir ur-sinnig. Jag blev förbannad på mig själv helt enkelt. Kropp och knopp fick kontakt med reptilhjärnan och krigarens överlevnadsinstinkt tog över kontrollen. Jag ökade tempot och kom in i ett långvarigt trancetillstånd som höll i sig ända tillbaka till Åby. Där började jag skratta när det blåste så att det knappt gick att andas ut och kände mig som en pantominartist som låtsassprang på stället i väntan att frysa till en isskulptur.
Jag uppskattade att jag skulle kunna göra rundan på ca 1.30 och kom in på 1.39:32. Vilket jag ser som en betydligt bättre tid än jag trodde när jag var halvvägs in i äventyret. Jag var och är grymt nöjd och än mer nöjd att jag blev coachad av världens bästa utmanare - vädrets makter. Det blev inte bara en löprunda, det blev ett äventyr och ett av dom där gyllene tillfällena man lägger på minnet då extra allt ingick.
Hur gick det sedan då? Jo då, simning blev det också efter en dryg kvart fikapaus för att ladda ny energi och en varm dusch innan jag gav mig vidare på en 2500 meter lång simtur. Att jag fortfarande var påtagligt nedkyld kändes när jag hoppade i vattnet - huja, det kändes som det var 35 grader varmt i bassängen och nästan lite jobbigt hett. Lätt seg i simningen men det kändes ändå oväntat bra efter den föregående urladdningen. Men när distansen väl var genomförd var jag riktigt, riktigt slut och välmörad. Fast ändå, på ett behagligt sätt - kanske mest på grund av omständigheterna som präglade äventyret.
Sedan på med blöta kläder och en 3km promenad hem i mer regn med en väska som vägde bly :-)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar