Fram och Tillbaka

Det är inte utan att det känns som om, jag svikit mina gamla träningsmetoder lite grann. Som om... det betyder egentligen ingenting, det är bara ett spöke som klätt ut sig till ett dåligt samvete. Som försöker inbilla mig att jag gör nåt jag inte borde, eller borde göra något jag inte gör. Det här med ideal är färskvara som härsknar och luktar ruttet lik om man klamrar sig fast för länge vid gamla inskränkta principer och prestigens stolta anlete. Ideal är till för att utmana - håller dom så är man antingen dum i huvet, ganska tråkig eller helt enkelt galen. Dom sistnämnda är oftast dom som hanterar det här bäst och lyckas göra nåt konstruktivt av sin hobby. Tyvärr finns det en del som lyckas använda sin kreativa galenskap till destruktiva handlingar - ett bevis på hur osunt ideal i grund och botten är om man tror för mycket på dom. Mina ideal är flytande, som vattnets cykliska förlopp och all dess former, enbart bunden till naturlagarna och min högst personliga syn på meningen med livet, universum och allting. Här stänger jag dörren för därinne får bara personligt inbjudna dela en öl med mig.

Jag har blivit lite av en gymråtta, fast jag ser mig hellre som ett gymtroll. Kanske har jag blivit bekväm, flyr från kyla, vatten och vind. Kanske är det så att jag helt enkelt tröttnat på att kuta omkring i skogen och bli genomträskad av vatten och lera, jämnt. Jag som brukade Älska med stort Ä, att ge mig ut i gyttjegröten när vädret är som sämst. Tror att det helt enkelt blivit för ordinärt och slätstruket, enformigt helt enkelt. Lite snö och svinkyla skulle säkert kunna få fjutt på glöden igen, men just nu brinner det på andra ställen i mitt huvud. Egentligen började det här redan dagarna kring när jag fick min muskelbristning i vaden och inte kunde springa på ett tag. Det blev mer och mer brutalträning på gymmet och boxen kom igång under hösten. Löpning i alla former har bara sporadiskt kickat igång på alla cylindrar, men det var länge sedan jag kände en sån där genuint vibrerande lust som håller lusten levande och bara tar med mig ut.

Saknar visserligen att köra primitiv utomhusträning, men när man alltid har färre kläder och skor att byta med än antal pass man vill träna, så är det inte lika kul. Allt därute är snorhalt och svårt att låta asgrymheten få leva ut sin demoniska träningslustar - dvs att köra på hårt och intensivt till failure utan riskfyllda konsekvenser. Naturen bjuder visserligen på enastående funktionell träning oavsett omständigheter, jovisst. Men även jag kan tröttna på naturens element, som mest består av vatten nu för tiden. På gymmet, eller hemma, behöver jag bara ett linne (hemma bar överkropp, naturligtvis), shorts, strumpor/VFF (hemma barfota, naturligtvis) och kallingar. Lätt, ledigt och luftigt. Varmt utan en massa lager tyg som snyter sig och äcklar sig mot huden. Jag älskar, med stort Ä, att träna med så lite kläder som möjligt, dock inte utan nåt på mitten. Jag borde, ge mig ut i naturen oftare och köra lågintensiva pass. Någonstans vill jag och känner en viss lust. Den är inte helt död, men den är inte tillräckligt stark än. Det har uppstått ett slags svart hål som slukat mina vägar och redskap där jag brukade hålla till.

Men jag tänker inte ställa mig vid det där hålet och glo som en sorglig fåne och gnälla utan kör på som vanligt och gör det bästa möjliga oavsett hur det är. Livet är fullt av möjligheter och variation har alltid varit mitt ledljus. Jag hittar för det mesta något annat innan jag hinner sakna det jag brukade göra.

Box, boxning, med sparkar - kick, thai, whatever... Den har verkligen satt spinn på vädret i min hjärna och fått elden att ta fart ordentligt. Det far runt glödande irrbloss överallt bakom mina ögon just nu. Förr brukade boxen vara ett kul komplement till allt annat, men med nye instruktören har det blivit som ett varulvsbett. Hans klasser följer inte den ordinära fitnsessmodellen, om man visar hängivenhet. Han är skolad fighter i Muay Thai, eller Thaiboxning som det också kallas och därav implementerar han en hel del av sin kunskap i träningen. För oss som vill lite mer bjuder han på lärorik teknikjustering och hårt, riktigt hårt tempo. Det är ingen fisträning direkt. Ok, det är ingen genuin fighterträning som på ett renodlad kampsportsklubb, men jag vågar satsa mina ballar på att vi kör lika hårt. Kanske inte lika tekniskt och med den stora skillnaden att vi inte kör sparring.

Efter mellandagarnas två 90 minuters specialpass vaknade den primitive krigaren i mig. Träningen var upplagda efter Muay Thai koncept och efter dessa två brutala manglingar kände jag en ändlös horisont av kamplust. Egentligen visste jag att det här skulle hända nån dag, men inte när, var eller hur. Gamla GongFu minnen från tiden i Shaolin Si Wushu Guan vaknade till liv, speciellt när jag tränade SanDa/Sanshou, vilket är en slags kinesisk variant på thaiboxning. Visserligen var det GongFu/Wushu som jag började och höll på med längst och lärde mig älska. Efter några år hamnade jag i en motivationssvacka på grund av praktiska omständigheter i vardagen, men fick en nytändning när jag började köra SanDa istället. Det höll en termin innan jag kastade in handduken på grund av att det var svårt och få ihop tid och resor med vardagslivet. Både träning och vardag blev lidande på ett sätt som blev ohållbart. Det var i denna veva som terränglöpningen vaknade till liv och med tiden förgyllde mina träningslustar. Sen kom primitiv utomhusträning in i bilden när bara ben i skogen inte räckte för att släcka törsten, sedan kom kettlebellpass en(gruppträning), sedan upptäckte jag gymmet, sedan kom barfotalöpning, box, mer gym - tuffare, intensivare, HIIT och Tabataintervaller. Inte var för sig utan i olika konstellationer i förhållande till varandra i mängd. Gemensamt för alla mina träningsformer är att dom till 97% kretsar kring en stomme av primitiv funktionalitet, tuffa utmaningar och kamplust som pärlor på en röd tråd.

KungFu i all ära, det var en era i mitt liv som trots allt känns utspelad. Det jag tror mig veta vad jag skulle vilja är vad jag fått smak för - Muay Thai, även om MMA är ett alternativ som jag kanske ännu hellre skulle vilja, men lite tveksam till om det kanske är lite för avancerat i förhållande till min förmåga att kunna hantera det tillfredsställande. MMA är annars ganska optimalt extra allt eftersom det innehåller det mesta som finns inom kampkonsten - alla kroppsdelar, stående och liggande. Mer varierande och totalt än så kan det knappast bli. Däremot tror jag att det är betydligt mer givande om man kommer från en disciplin man redan behärskar och kan ha som grundstomme för att sedan vidga sin förmåga. Dessutom verkar MMA träning ofta ganska tävlingsinriktad. Att gå matcher är inte riktigt vad jag söker, det jag är ute efter är kampteknik och intensiv, hård träning och på sin höjd lite tuffare sparring. Därför tror jag att thaiboxning passar mig betydligt bättre. Fysiskt och mentalt krävande träning med förhållandevis få och enkla tekniker som man fokuserar på att bli riktigt jävla grym på att hantera.

Röd som Tomten, Röd som Kärlek. Ok, jag har fått mig ett par MMA handskar i julklapp. Det är inget man använder i thaiboxning, men det är inte vad som är tanken och vad jag önskade. Jag hade och har väl ingen direkt intention med valet av handskar. Det råkar bara vara så att gillar jag MMA handskar betydligt bättre än vanliga boxhandskar. Gillar den tajta, minimala känslan om händerna, skön känsla i slagen, även om det känns betydligt mer i händerna efter ett pass med åtskilliga hundra slag än med säckhandskarna man får låna. Dessutom måste man vara mer fokuserad på tekniken eftersom det gör rätt ont efter ett tag när man råkar träffa med fingerlederna som inte skyddas av handsken. Fick ganska hyggligt kännbara skrapsår på pek- och långfingerleden efter första passet, ja rätt ont i nävarna över lag. Att nävarna blir lätt ömma är enbart en fråga om att härda och fingerproblemet en fråga om teknik. Problem med handledens stabilitet känner jag inte av alls trots mindre stöd. Funderar dock på att linda in knogarna för att dämpa slagkraften mot näven samtidigt som man får lite bättre bett vid slag mot säck och mitsar. Älskar dom grymt hårt

Och... varför gör jag inget åt det då, börjar träna Muay Thai, eller MMA? I'm so ready... Ja det är ett litet hinder på vägen i form av ett hål som kräver pengar för att bygga bron som tar mig över till andra sidan tanken där verkligheten tar vid. Sedan är ju tiden en aspekt som alltid kräver sin, tid. Fasta tider, längre bort, åka buss/spårvagn, cykla, hit och dit. Allt kommer plötsligt kräva mer mer tid och det man tar i ena änden försvinner i andra. Nu finns det klubbar hyffsat bra i närheten som inte kräver lika mycket tid som när jag tränade Wushu. Men likväl kräver det lite mer och frågan är om det i slutändan kommer att kännas lika bra som jag vill och ändå blir tid över för ett normalt förhållande till övriga vardagen. Det finns ju en risk att det praktiska behoven som krävs för att ett familjeliva ska fungera tar udden av träningsupplevelsen och gör livet till ett nödvändigt ont. Dit vill jag inte komma. Samtidigt får man inte stirra sig blind på alla eventuella problem som kan uppstå. Tiden går...

och jag tänker inte ställa mig vid det där hålet och glo som en sorglig fåne och gnälla utan kör på som vanligt och gör det bästa möjliga oavsett hur det blir. Så länge boxpassen håller den höga kvalitet som den gör är jag trots allt nöjd och belåten och så länge träningen i övrigt är en utmaning att ta sig an och utforma som om jag var en fighter är jag än mer nöjd. Fördelen med detta liv är att jag är totalt fri att i princip göra vad jag vill med det jag har. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt att göra med det man har. Jag köpte ett hopprep för nåt år sedan. Det har legat i en låda sedan dess. Vi lärde aldrig känna varandra ordentligt. Men nu kom det till användning på boxpassen och nu har gymmet där jag går (Life) även börjat med "Jump" - en halvtimmes intensivt hoppande som är precis så krävande man själv känner för beroende på hur duktig man nu är. Jag har faktiskt börjat bli vän med mitt hopprep nu, även om det är lite lynnigt och kör med mig när det kommer till mer koordinationskrävande moment. Men betydligt bättre än innan kan inte bli annat än ännu bättre om jag är tillräckligt envis. Det finns en anledning till varför boxare och andra fightdiscipliner använder hopprep i sin träning - det är en grymt effektiv kondition och uthållighetsträning som är betydligt mer krävande än man kan tro. Tänk vad enbart en liten bit rep kan erbjuda - ja, ja mitt rep är av läder och har handtag med vikt också.

Jag tror jag har nämnt det förut och en dag ska jag skaffa det - en boxssäck. Även om jag aldrig kommer att kunna hänga upp den i taket i vår lägenhet (kan och kan - det är en fråga om vad som är lämpligt) så finns det en uppsjö av andra sätt att använda den inomhus. Framåt sommaren bär jag med mig den ut och hänger upp den i ett träd. Om jag inte får till det med nån thaiboxning eller MMA får jag väl fixa min egen FightClub. Jag har tidigare tjôtat om mina behov av äventyr i träningen. När det kommer till löpning och utomhusträning är det kanske lätt att se kopplingen, men hur i helvete undrar ni nu, förhåller jag mig till det här behovet när jag svettas på en begränsad yta inomhus. För mig är kamplust en form av äventyr var och hur den än bedrivs - hjärta och smärta. Att utmana mig själv och skapa omständigheter som kräver så mycket som möjligt av min förmåga att övervinna mina ordinära begränsningar. Har jag 30 minuter på mig ser jag till att det blir en upplevelse av så nära total tillfredsställelse jag kan komma. Okej kanske inte varje gång, men med jämna mellanrum och gärna ojämna också. Om jag brinner under träningen är det ett lyckat pass, känner jag att kroppen håller på att falla isär mot slutet är det fulländat. Allt annat är enbart återhämtning.

No BullShit Diet

Att äta och dricka är ett märkligt fenomen för somlig människor. Vissa gör det till en konstart som påminner om en krystad märkvärdighet i klass med Miró eller nåt annat hånfullt hyckleri. Vet inte vem som lyckats lura vem egentligen, eller hur det blev som det blev. Titta vad jag har kommit fram till som ingen annan vet – vill du köpa min idé? Har du inte råd att köpa boken, gå på min föreläsning, köpa en kurs eller nåt, gör som jag och mina lärjungar och berätta gärna för andra hur fantastiskt det här är.

Smells like shit, religiös hjärntvätt och vilse i pannkakan. Ska det vara så förbannat svårt att äta bra och nyttig mat att man måste avmagnetisera mänsklighetens hjärnkapacitet med så mycket idioti att folk inte vet vad dom behöver för att må bra. Som tur är så är jag själv en butter gubbjävel i förhållandet till näringsdieternas olika samfund, sparkar och svär cyniskt mot alla dumma jävla påhitt. Det här är kanske ett aningen provocerande inlägg som vissa antagligen kommer bli väldigt upprörda över. Ni (som blir upprörda) kommer antagligen leta efter och hitta en massa saker som ni tycker är felaktigt eller på annat sätt anser är okunskapligt nedskrivet. Det kan hända att ni har rätt i så fall. Jag har inte faktagranskat innehållet utan skriver enbart efter mina spontana intryck, rätt ut i luften, här och nu. Men det betyder inte att ni kommer kunna påverka vad jag tycker – jag är en No Bullshit Jedi.

ok, det här ser ju ganska nyttigt och sunt ut, och ja, det är en del av vad jag brukar ha hemma. Men...

Jag äter som jag alltid gjort och kommer fortsätta med det, tills jag dör. Men jag tar gärna till mig influenser som känns rätt och bra och utvidgar gärna synfältet över vad man kan använda sig av i ätandet och drickandets rike. Frågan är inte vilken mat man bör och undvika äta, utan hur förhållandet till maten man bör och undvika är funtat. Problemet med alla slags dietfilosofier är att dom ofta förvandlas till sekter som består av hålögda idioter. För mig betyder inte undvika att man inte ska äta det alls, utan att jag undviker att äta det mer än nödvändigt. Är det gott så äter jag det även om det inte är så nyttigt, en stor smörig bulle med massa socker, chips, julmust, godis, pizza – what ever, gott är gott och enbart onyttigt om man ser det som vardagsmat eller på annat sätt har ett osunt leverne i största allmänhet.

Ett sunt liv och en sund kosthållning består av sans och balans, vilket inte innebär att sträva efter att hålla plankan permanent rak – förbannat tråkigt liv. Det handlar om att kunna röra sig fritt på plankan utan att trilla av eller bli stående i ena ändan och fundera på om du är på den bra eller dåliga sidan.

LCHF är ett väldigt roligt fenomen på när hjärncellerna får ångest och förvandlas till nåt helt annat än vad det står för. Low Carb, det betyder runda svängar Lite Kolhydrater på svenska. Vet inte var i översättningen det går fel när vissa anhängare helt hysteriskt slåss med en känsla av grava förstoppningsproblem för att hitta alternativ för att reducera kolhydraterna fullständigt. Som om kolhydraterna var djävulens avkomma som försöker besätta mänskligheten med lidande och ond bråd död. Allt är kolhydraternas fel. Egentligen tycker jag att LCHF i grunden, innan fanskapet som inte klarar av att hantera det enkla tog över, är en både sund och användbar infallsvinkel i vårt ätbeteende. Men jag tror inte på det som allmänt näringskoncept över hur man SKA äta, enbart och alltid.

Paleo är också ganska intressant och till stora delar ännu dummare än LCHF när fanatikerna får leka med innehållet. Även om Paleo precis som LCHF är en både sund och tänkvärd infallsvinkel som innehåller väldigt mycket bra idéer är det i mitt tycke inte mer än så. Även här huserar en minst sagt brokig skara extremister med klaustrofobisk trångsynthet med stora tankeproblem. Kortfattat är Paleo en slags urtidsbaserad stenålderskost som utgår från vad man tror sig veta vad vi åt vid den mänskliga historiens gryning då vi var ett jägarfolk och inte odlade något. Och det är så man anser att vi borde äta eftersom vår organism i teorin inte har utvecklats nämnvärt sedan den tiden. Det finns en del likheter mellan LCHF och Paleo – spannmål är en gemensam fiende. Att tusentals år av genetisk anpassning till omständigheter i vår miljö har förändrat vårt förhållande och förmåga att hantera nya näringskällor under tiden tar man ingen som helst hänsyn till. Det är idag ganska väl känt att vår förmåga att ta upp näring och hur vi reagerar på olika produkter skiljer ganska mycket beroende på vilken matkultur man härstammar ifrån ute i världen och att människan faktiskt anpassar sig under lång exponeringstid. Att tusentals år av spannmålsätande och mjökldrickande är obra och onaturligt köper jag inte.

Däremot kanske det har blivit lite mer spannmål och kolhydrater än vad som är bra för mänskligheten eftersom det är en så enkel produkt att både framställa och förbruka. Dessutom processar vi mer eller mindre sönder råvarorna ytterligare och knådar in tillsatser för att få rätt färg och konsistens, återställa avsaknaden av smaker, öka hållbarheten och göra ätandet mer och mer bekvämt och färdiglagat, helst redan uppätet. Den biologiska näringsprofilen är rätt så uppfuckad i många produkter. Men det här gäller allt vi äter idag som är storskaligt producerat. Ur det här perspektivet ska Paleo däremot ha kudos eftersom filosofin förespråkar ekologiskt och omsorgsfullt hanterade råvaror och tillagning - back to basic. Jag tycker man kunde hålla sig till det naturliga perspektivet och inte krångla in sig i evolutionens utveckling där man omedvetet förvillar sig eller medvetet förvanskar eller utelämnar fakta för att ge sken av att var ett unikum som försöker peka på den enda sanningen. Inlandsjägare åt inte samma saker som kustjägare. Mongoler åt inte samma saker som inuiter. Plötsliga förändringar i miljön har återkommande tvingat människor att söka nya födoämnen. En minoritet av världens befolkningen tål mjölk, vilket inte betyder att mjölk inte är bra bara för att jag inte borde tåla det. Asiater har bättre utvecklad förmåga att ta upp näring ur ris än européer. Försök övertyga en kines som är uppfödd på ris som basvara att det inte är naturligt för denne att äta detta.

Har jag nämnt att livsstilen påverkar och påverkas av vad och hur du äter. Ok, men det gör det.

Ledsen för att jag är så negativ och skeptisk och att just dessa två av en uppsjö många fler och ännu märkligare dieter och sjuka idéer valts ut. Men det beror på att just LCHF och Paleo samtidigt är två filosofier som ändå innehåller saker och ting som tilltalar mig och faktiskt bidrar till att tänka och fundera kring vad och hur jag äter. Som en del i min i övrigt vilt varierande kost som kan innehålla precis vad jag känner för. I sin grundläggande enkelhet funkar dom bra som kostråd – men som ficklampa i mörkret funkar dom som en laserpekare. Tänd taklampan istället så ser du hela rummet och var du är.

Earth Wind Fire and Water

Fick en länk på Facebook nu ikväll om nåt som kallas Indoor Walking World Tour där man kunde glo på en bildskärm och springa längs gator där stora välkända lopp går. Vägarna, skogen eller vart som helst runt hörnet duger tydligen inte, fel väder, fel kläder, fel land, bekvämt, nära till allt och inte jobbigare än nödvändigt, matad med färdigtuggad motivation. Å andra sidan är det kanske jag som har snedvriden bild av vad som driver och tänder lusten att vilja, genomlida och älska.

Min tolkning av våta drömmar är när naturens element kryper in under huden och skallbenet och angriper kroppen med full kraft. Sedan är det upp till mig själv att hantera omständigheterna på bästa sätt och klara mig igenom utmaningen. Det är därför jag väldigt sällan bara tränar för att göra det, det ska ta mig fan kännas och glöden ska komma innifrån - hjärta och smärta. Visst blir det lite rutinartat emellanåt, men jag tycker också dessa tillfällen är rätt så borderline och försvinner ner i den bruna påsen.

Tillfällena man minns bäst är dom gånger man kämpade skiten ur sig, nästan drabbades av en viss oro för ens eget bästa och mer än en gång var nära att ge upp. Även enskilda pass från gång till gång som är det andra ganska likt är som mest fulländade och tillfredsställande när man har kört riktigt jävla hårt och inte har nåt mer att ge när det väl är över. Å andra sidan kan man ju inte alltid träna svinhårda mördarpass. Då kan ett avspänt fispass eller annorlunda utmaningar utan köttklubba funka utmärkt som motiverande avkoppling och fridfullt avslappnande.

När jag kör på gym krävs det alltid betydligt mer mental energi för att njuta (bli piskad) av träningen. Då är pepp från en intervalltimer eller en skoningslös tränare bra verktyg. Men precis som vid hypnos är det alltid personen själv som hypnotiserar sig själv, egentligen. Smärta är svaghet som lämnar kroppen. När det börjar bli riktigt jobbigt är man bara skrämd av det vardagliga förnuftet och hjärnan vill bara att du slutar för att det börjar bli obekvämt. Lugn, du är inte i närheten av den riktiga plågan och förmågan att genomlida skärseldar.

Idag drog jag ut på äventyr. Eller det blev ett äventyr. Tanken var ett hårt och långt pass med löpning och simning - en hyffsat tuff utmaning bara. När jag gick till gymmet småduggade det, blåste som den så paraply var inte att tänka på. Regnkläder för lite småregn och dyngvåt av svett innifrån är ett alternativ jag sällan väljer. Efter ett par hundra meter vräkte det ner och vinden började roa sig kungligt. Väl framme 3km senare var jag dyngvåt. Bytte om till löparkläder i lager och drog på mig mina VFF KSO och gav mig ut mot skogen. Vinden i ryggen ett par hundra meter var en snäll inledning. Genomvåt om fötterna tog några sekunder, men merinoullstrumporna är magiska. Sedan blev jag obarmhärtigt piskad i ansiktet på asfaltsrakan bort mot Fässbergsåsen där det roliga började.

Fässbergsåsen kanske ser oansenlig ut som berg men är ganska så energikrävande i all sin oansenlighet. Desto mer om man lägger till ett lager löv och lera som gör det sunkigt snorhalt. Tar alltid en liten stund innan man känt in balansen i löpsteget med VFF under sådana här omständigheter. När man väl kalibrerat in kraft och löpsteg så har jag aldrig tyckt att VFF är särskilt svårbemästrade på halt underlag, kanske krävande men inte omöjligt på nåt sätt. Lyckades inte falla en enda gång under hela löprundan, däremot en hel del breakdance lite här och där vilket jag ser som ypperligt bra balansträning.

Lyckades verkligen pricka in regnstormens primetime. Även om skogen gav hyffsat bra skydd mot vinden så kom jag inte undan för vätan och jävlar vad det regnade. Tung stigning uppför Västerberget/Ängårdebergt. Stigarna var mestadels som små bäckar och spåren efter den större stormen dagarna innan låg i form av en hel del nedfallna träd att ta sig förbi. Varje backe var renspolad och blottade kantiga stenbumligar att se upp för vart man satte fötterna. Nu började första känslan av kallt infinna sig så fort man kom ut på blottor där vinden hade fri sikt att smiska på. Vart rätt ok fram till nedstigningen mot Bifrost och Tolltorpsdalen.

På planmarken mellan Västerberget och Safjället var man helt blottad för vädergudarna och rejält plågad en kort stund. Nu önskade jag att jag hade haft mina vindskyddade tights, men i brist på annat hade jag i alla fall två lager tights (långa och trekvarts). Låren isade till ordentligt och jag tappade lite känsel för en stund. Till det väldigt intressanta och positiva i det hela upptäckte jag en fördel med kalla lår som jag inte var beredd på. Det gick mycket lättare att hålla tempo i uppförsbackarna med nedkylda lårmuskler - det var i alla fall så det kändes. Safjället bjuder på ganska bra kupering som kräver en del om man vill hålla hyffsat bra tempo, det är det jag gillar med Safjället. Dock påmindes jag snabbt om varför jag inte gillar Safjället - underlaget är plågsamt stumt och värre än asfalt. Undrar just varför det är så påtagligt här jämfört med andra grusade anlagda spår (är inte särskilt förtjust i anlagda slingor med grus alls egentligen). Allt räddas av trevlig kupering.

Blev lite oroväckande stum i löpsteget på Safjället och nu började jag även känna av första påträngande känslan av redig nedkylning. Började bli riktigt energikrävande nu och inte blev det bättre tillbaka ner i dalgången mot återuppstigningen till Västerberget igen. Här bjöds det på benård motvind och nypande regn rätt i fejset och mina redan väl nedkylda lår. Att nöta den krävande uppförsbacken upp på Västerberget över nedfallna träd och brokig stenbäck var en njutning i jämförelse. Men inte tillräckligt jobbigt för att höja kroppstemperaturen.

Kroppen slukade energi som en raggarbil för att hålla igång kroppen nu. Nedkylningen gick oerhört snabbt och fingraran la av först. Började frysa som den om händerna och det hjälpte inte ett dugg att pumpa med händerna. Handskarna var dyngvåta och att krama ur dom var bara enerverande rundgång utan verkan. Kändes faktiskt bättre att springa utan vantar ett tag och med händerna hängande lealöst utefter kroppen funkade riktigt bra. Ännu bättre blev det när jag vevade runt med armarna i vida cirklar för att pressa ut varmt blod i lemmarna. Under tiden låg vantarna intryckta i mellanlagret mellan underställ och tröja 2 och blev hjälpligt uppvärmda till senare.

Det kändes ok, men absolut inte bra och jag funderade på att bryta av den tänkta vägen och korta ner rundan  med några km. Väl upp på grusvägen på Västerbergets höjder i riktning norrut gav jag mig tid att fundera på vad jag ville, eller borde, och försänkte mig i djupa tankar kring livets tuffa utmaningar och kom till insikt att det här bara var toppen på ett isberg av vardagligt förnuft som spökade. Jag var långt utanför komfortzonen och hjärnan ville bara lura mig tillbaka till det enkla bekväma valet. Här ska fan inte vika ner sig och låta sig bli nedslagen av veklingen i den bruna soffan.

Det blev ännu värre upp på höjden. Det gjorde verkligen ont i den regniga vinden och jag frös så in i helvete.  Trots allt, eller kanske just därför att det började bli så jävligt som det var nu, så tände den där inre glöden då jävlar anamma vaknar till liv och blir ur-sinnig. Jag blev förbannad på mig själv helt enkelt. Kropp och knopp fick kontakt med reptilhjärnan och krigarens överlevnadsinstinkt tog över kontrollen. Jag ökade tempot och kom in i ett långvarigt trancetillstånd som höll i sig ända tillbaka till Åby. Där började jag skratta när det blåste så att det knappt gick att andas ut och kände mig som en pantominartist som låtsassprang på stället i väntan att frysa till en isskulptur.

Jag uppskattade att jag skulle kunna göra rundan på ca 1.30 och kom in på 1.39:32. Vilket jag ser som en betydligt bättre tid än jag trodde när jag var halvvägs in i äventyret. Jag var och är grymt nöjd och än mer nöjd att jag blev coachad av världens bästa utmanare - vädrets makter. Det blev inte bara en löprunda, det blev ett äventyr och ett av dom där gyllene tillfällena man lägger på minnet då extra allt ingick.

Hur gick det sedan då? Jo då, simning blev det också efter en dryg kvart fikapaus för att ladda ny energi och en varm dusch innan jag gav mig vidare på en 2500 meter lång simtur. Att jag fortfarande var påtagligt nedkyld kändes när jag hoppade i vattnet - huja, det kändes som det var 35 grader varmt i bassängen och nästan lite jobbigt hett. Lätt seg i simningen men det kändes ändå oväntat bra efter den föregående urladdningen. Men när distansen väl var genomförd var jag riktigt, riktigt slut och välmörad. Fast ändå, på ett behagligt sätt - kanske mest på grund av omständigheterna som präglade äventyret.

Sedan på med blöta kläder och en 3km promenad hem i mer regn med en väska som vägde bly :-)

En tung blöt hög som ser ut ungefär som jag kände mig när allt var över. Fötterna och huvet mådde utmärkt bra genom hela det kylslagna äventyret. Där var jag beklädd med merinoull och en sak är väldigt säkert genomtänkt nu. Nästa gång jag köper vantar och underställ så blir det nåt med merinoull. Ja, så står ju vindskyddande tights och tröja/tight jacka på önskelistan.

Simma å Springa, i Tid och Otid

Long time no seen. Vart ett tag sen jag var här senast. Befinner mig för närvarande i en snårskog där tid och rum inte riktigt håller ihop. Visserligen är det lite av ett normaltillstånd för mig och jag känner mig inte direkt vilsen i situationen. Men när till och med träningen trasslar in sig i taggbuskarna har det liksom gått för långt. Trots allt så brukar jag ha koll på den röda tråden som leder mig genom tid och otid. Att krysta brukar vara lönlöst och leder enbart till frustration och ohälsosamma svålhål.

Men lite positivt har hänt sedan sist. Som att jag har börjat simma, efter drygt 10-15 års totalt uppehåll. Ganska märkligt egentligen att det blivit så. Har gymkort på Åby där badet ingår, fin-fin 50 meters bassäng och allt. Ändå har jag inte utnyttjat möjligheten att simma också. Nåväl, så är det och nu är det så, som det är.

Inte för att jag någonsin tränat simning seriöst (uggliga fulord - får krupp på benämningen seriöst), men jag gillade att simma distans mycket förr, inte fort, men gärna länge. En sommar för oerhört länge sedan åkte jag till badhuset tidigt på morgonen och åkte hem sent på eftermiddagen - jag simmade oavbrutet och gick inte upp förrän jag hade simmat 10km. Då var jag runt 15 år och bodde i Trollhättan. Det var visserligen första gången och aldrig mer därefter jag simmat så långt och länge. Nu blir jag dock sugen på att försöka göra det igen.

Jag har alltid varit lite skruvad åt långt länge när det gäller det mesta och det är kanske synd att jag aldrig tog till vara på den här egenskapen bättre. När vi hade skridskodag i skolan ville killarna spela hockey och tjejerna konståkning, några bara glida runt lite lätt och några andra inte alls. Själv roade jag mig med att åka runt, runt, runt till läraren sa att vi måste åka tillbaka. Samma brukade det bli när vi åkte till badhuset - när jag väl lärde mig simma, eller snarare lärde mig våga simma i den stora djupa bassängen.

Jag lärde mig simma ganska snabbt faktiskt och fick tidigt ta steget ut till den stora bassängen. Men där tog det tvärstopp. Allt låste sig totalt så fort jag befann mig i vatten som var djupare än jag kunde bottna. Det tog betydligt längre tid att komma över rädslan än att lära mig simma och var en traumatiskt skräckfylld kamp. Det här var en ganska långdragen kamp och inget som långsamt blev lite bättre utan plötsligt en dag så var rädslan bara borta och jag simmade lika tryggt på tre meters djup som på en.

Jag är en bröstsimmare som aldrig lärde mig crawla och när jag väl försöker ser det antagligen lika illa ut som det känns. Nu när jag återigen tagit upp simningen fick jag till en början för mig att jag borde lära mig crawla istället. Det är ju så mycket bättre, eller... Som brukligt när jag snöar in lite lätt på nåt så börjar jag gräva efter upplysning och försöker sätta mig in i vad jag behöver vilja veta mer om. Bröstsim framställs väldigt ofta som ganska negativt och opassande bland de mer "seriösa" att befatta sig med. Och vissa går så långt att man anser att bröstsim är onaturligt i jämförelse med crawl och inte borde läras ut. Kanske just därför har jag bestämt mig för att inte bry mig om att bröstsimning är opassande och fortsätta utveckla min redan inlärda förmåga istället.

Att påstå att bröstsim är onaturligt ser jag som lite märkligt. Att det är tekniskt svårare att lära sig bröstsim för nybörjare än att lära sig crawla må vara sant, eller inte men beror nog mer på individuella förutsättningar och instruktörens förmåga att lära ut. Däri skiter jag i vilket. För mig som aldrig crawlat är det naturligt med bröstsim och i min värld är allt vi kan göra med våra kroppar naturligt. Jämförelsevis kan man ju påstå att akrobatik också är onaturligt och inte borde läras ut. Att vrida runt huvudet ett varv är däremot oanaturligt. Så, jag kommer alltså fortsätta utveckla min förmåga att bröstsimma och inte bry mig mer om det här. Må så vara att crawl är mer effektivt både när det gäller fart och att simma långt länge. Snabbaste sättet att effektivt simma en given distans är inte mitt mål. För att simma långt länge funkar bröstsim utmärkt och för min del handlar det om träningseffekten generellt. Där tycker jag faktiskt att bröstsimning har fördel framför crawl för egen del.

Däremot har jag blivit oerhört nyfiken på att testa att använda paddlar för att garnera med lite grädde på simträningen. Verkar som ett både roligt och effektivt sätt att träna både teknik och styrka.

Här ett klipp till med paddlar - unstrapped. Ser ut som både ett kul och effektivt sätt att teknikträna och bli ett med vattnet.

Första dopet sedan jag simmade senast (10-15 år sedan) kändes helt ok, men väldigt påfrestande. Dålig rytm, dålig timing, diffus teknik och ansträngt i största allmänhet. Men sedan gick det väldigt snabbt att hitta den naturliga känslan och redan efter tre tillfällen så känns en kilometer och däröver hur bra som helst. Jag får alltid en dipp i min förmåga vid omkring 3-400m, även när jag går ut förhållandevis lugnt. Den håller i sig under ett par hundra meter framåt och kommer i uttryck i att jag känner dålig rytm och svårt att få till andningen, ja nästan lite andnödskänsla (får lätt kallsupar i det detta läge). Men när jag börjar närma mig omkring 800m så händer det grejer. Då kvicknar både kropp och knopp till och jag får in ett grymt skönt flyt som sedan håller i sig ganska stabilt. Det är här jag brukar passa på att experimentera lite mellan varven och testar mig fram hur jag kan skjuta fram kroppen genom vattnet på olika sätt. Jag tycker inte det finns ett optimalt sätt, möjligen en optimal grundteknik, jag gillar att variera simningen mellan ett flertal olika sätt som alla har sina små fördelar som tillsammans bildar en helhet. Jag har aldrig varit en vän av strikt steady state teknik utan upplever det enbart som ett bra sätt att sota igen kropp och knopp. Jag skiftar gladeligen både stil/teknik och fart under mina simpass. Ja allt jag tränar.

Ja och så kan man kombinera simning och löpning i samma tränings session. Blir dock aldrig klok på vad denna träningsform egentligen heter officiellt - Biathlon/Biathle, Aquathlon, Duathlon/Duathle ? Ja och nej, alla funkar på lite olika sätt och vilken idrottskombination av två grenar som helst. Jag har valt att inte bry mig så mycket om vad det kallas. I de flesta fall passar ingen då det ofta handlar om förhållandevis korta distanser när jag försökt läsa mig till vad det är jag sysslar med när jag simmar och springer. Ja, nu har jag ju bara gjort den här kombinationen två gånger så jag kan ju inte påstå att jag utöver detta direkt.

Nåväl och same, same. För min del är det lite längre distanser av simning och löpning i kombination som lockar. Typ 1-2km simning och 7-8km löpning eller längre. Inte jätte långt alltså, men längre än kort. Kombinationen simning och löpning är en grymt effektiv och kul träningsform där hela kroppen får leka lusen av sig - en riktig genomkörare. I nuläget har jag bara testat simning följt av löpning, men har tänkt pröva det omvänt också. Första kilometrarna efter simning känns lite tungt och segt i benen innan springet kommer igång, så det är bra att öppna upp förhållandevis lugnt innan man ökar. Efter drygt 4km så är det inga större problem att höja farten utan större besvär. Däremot så känns uppförsbackar rejält tunga och segdragna ett bra tag till innan det också släpper. Så som jag upplever det så är distanser på omkring 10km och däröver att föredra om man vill få löparkänslan att blomma. Och faktiskt så har jag upplevt några av mina starkaste stunder vid de tillfällen jag simmat och sedan sprungit. Men känslan kommer ganska sent in i passet och när den väl kommer har jag känt mig grymt stark och effektiv och kunnat ångat på som den. För egen del så är det uteslutande terränglöpning så långt det är möjligt som gäller när jag kör den här kombon. Asfalt känns inte alls lika kul och effektiv och ger inte alls samma kick i benen. Det känns tydligt på flacka jämna partier, även mot slutet av en löprunda då jag ändå kommit igång

Det här med att simma och springa har väckt lite idéer och tankar om att kanske ge mig ut och köra open water i sommar. Finns ju ett flertal sjöar häromkring med bra skogar att springa runt i så det skulle kunna bli hur spännande kul som helst. Fast det är något som enbart dräller omkring lite löst i huvet på mig just nu.

So far so good. Även om det inte är särskilt livat här på bloggen, så händer det grejer i det verkliga livet. Och även om den röda tråden i träningen har trasslat in sig lite dom senaste två veckorna så är det inget som man behöver ödsla energi på för att tvinga sig fram, det blir garanterat bara ännu mer omständigt då. Just nu betraktar jag det som ett tillfälle för vila och eftertanke - det känns mycket bättre och trevligare så.

Smartwool micro Tåstrumpor

Grymt trevliga strumpor som funkar kalas både på och i. När man först tar på sig dom känns det lite skumt i ungefär två sekunder, sen försvinner den känslan helt och ungefär som vilken strumpa som helst. Känslan av tår märker man inte av alls. Förutom att dom faktiskt känns bättre än vanliga helstrumpor. Har man kroniskt varma fuktiga fötter som jag så gör de avskilda tårna underverk mot tåjam problemet. Att merinoullen i sig har klimatsmart funktion gör det hela ännu bättre. Hade jag råd skulle jag kunna tänka mig att byta ut hela strumplådan mot Smartwool strumpor, gärna med tår. Tre par får dock räcka så länge. Beställer man från Addnature får man för närvarande tre par för priset av två par, fraktfritt (tog mindre än 24 timmar från det att jag beställde tills paketet var klart att hämta ut - imponerande). Dyra var dom 185:- paret, men vissa saker får vara lite dyrt helt enkelt, ibland. Merinoullen kommer från nyazeeländska får som inte utsätts för mulesing, bra att veta



Kändes lägligt att beställa nu när det börjar kylna till ute. Än så länge funkar det visserligen utmärkt att kuta barfota i mina VFF och jag tror det går utmärkt att springa barfota i åtskilliga minus utan problem - så länge det är torr kyla, oblött och inte blåser småskrik. Det är ju när det är omkring noll, slaskigt, blåsigt och råkall luft som det kanske börjar bli jobbigt. Jag planerar nämligen att kuta i min VFF så långt och mycket det är möjligt i vinter. Även om mina Mudclaw antagligen kommer ta över merparten vinterlöpningen eftersom dom klarar av betydligt mer aggressiv och hänsynslös löpning.

Så well. Igår blev det premiär för en löprunda med strumpor i min VFF. Nu var det ju inte direkt kallt alls, åtta plus ungefär, snarare rätt så lagom varmt faktiskt. Så att bedöma värmeegenskaper i kyla uteblir till vidare. Däremot var skogen fantastiskt blöt och lerig och vatten är bra på att svalka ner fötterna även om det är åtta plus. Så lite bevis på vad Smartwool har för egenskaper skulle jag nog kunna få fingervisning om.

Men först. Hur känns det att ha på sig dessa strumpor i VFF? Annorlunda men förvånansvärt bra faktiskt. Var lite orolig för att strumporna skulle sno lite för mycket utrymme, speciellt i tårna. Visst satt skorna lite mer tight än nakenfota men det kändes enbart mjukt och behagligt. Nästa farhåga var sömmar, men dom ser man knappt, än mindre känner man av några. Oerhört imponerad av sömtekniken måste jag säga med alla dessa skrymsliga tår och hur man lyckats få till en så slät och jämn tåstrumpa.

Svårt att avgöra tjockleken på strumporna, men absolut max omkring och strax under 1mm gissar jag på. Finns tunnare märken men jag tror det är svårt att göra en vettigt bra merionullstrumpa som är tunnare. Det låter kanske löjligt lite, riktigt tunt, men tillräckligt för att det ändå känns tydligt. Och visst påverkar detta markkänslan, på både gott och ont. I början känns det nästan som man fått en lätt ytlig bedövning på fotsulan. Så effektivt dämpar en tunn strumpa den taktila känslan. På asfalt kändes det väldigt annorlunda och ovant att inte ha den där intima kontakten med marken som man är van vid. Nu blev det inte mer än runt 500m asfalt den här dagen och tror det handlar om att vänja sig vid en lite annorlunda känsla, vilket inte är det samma som något dåligt, även om jag föredrar barfotakänslan i VFF.

Men, när jag kom ut på kantvass grusväg och vidare in bland småsten, rotverk och bergigt underlag så blev det enbart en positiv bekantskap. I tuffare terräng är man inte lika beroende av samma extremt närgångna markkontakt som när man kutar på asfalt eller snäll planmark. Terränglöpning är i sig såpass varierande att man känner markens form och egenskaper mer än väl. Det kan snarare vara lite jobbigt att känna mer än man vill när man ger sig ut på kantiga stenar, vasst grus, knotiga rötter och dylikt. Med Smartwool strumporna dämpades mycket av det mest stingsliga förvånansvärt effektivt. Inte så att det inte kändes men de taktila topparna kapades något och kändes lite mindre styggt. Klart positivt - en terrängstrumpa helt enkelt.

Och än bättre och det jag var ute efter - grymt behagligt fotklimat oavsett torrt eller vått. Det blev aldrig vare sig för varmt eller för kallt och nästan lite kusligt att fötterna knappt ens kändes fuktiga trots att skorna var dyngvåta under 1:35 av den 1:40 långa löprundan. Att springa i vatten och dynga med VFF barfota funkar helt ok, men det känns vått och lite lätt slaskigt. Med Smartwool kändes det lika behgligt som om jag var helt torr om fötterna. Nästan som magi.

Den här egenskapen innebar en annan positiv effekt som jag blev glatt överraskad över. Att forcera aggressivt med dyngsura och lersunkiga VFF i trixig terräng kan vara lite lömskt då foten kan tendera glida i skorna, vilket kan känns lite mindre lustigt ibland. Med Smartwool strumporna eliminerades detta helt och foten satt som gjuten i skorna i alla lägen - även direkt ursprungen ur djupa träskhålor så vattnet sprutade ur tyget. Smartwool micro toesocks + fötter + VFF = en fantastiskt dyngkåt kombination som älskar varandra.

Återstår gör sedan bara att utvärdera hur tåliga dom är. Jag är rätt bra på att utsätta mina grejer för brutal behandling tag så jag blir knappast överraskad om sömmarna ryker runt anklarna. Sedan ska det bli intressant och testa dom när det blir varmt igen och se om dom är lika effektiva på att hålla trivsamt klimat i värme som det sägs.

Hur går det med löpningen ?

Det är lite som det är och så långt är allt i sin ordning. Jag följer min kropps naturlagar och inte bara för att jag vart skadad och fortfarande känner av den gamle muskelbristningen i vaden. Visserligen lite frustrerad i början av skadeperioden och lätt abstinent, men ganska snart tog jag det mer som en läglig avkoppling från löpningen. Jag behöver inte tänka efter så värst länge för att inse att det är ungefär såhär min träning brukar pulsera av sig själv. Jag har mina perioder då det ena dominerar över det andra. Löpning hade just ganska stort inflytande över min träning under en ganska lång period fram till muskelbristningen. Så...

träningen bytte bara skepnad, knappt märkbart in i en styrketräningsfas som var och är precis lika underhållande. Jag ska inte filosofera mer om mina mål när det gäller styrketräning än nämna att styrka för mig handlar om funktion och uthållighet - inte bygga volym, den sidan av styrketräning är föga intressant för min del. Däremot tycker jag det är helt ok om styrkan syns - lite fåfäng får man väl vara. Fast inte på bekostnad av praktisk nytta och jag har aldrig jagat efter musklerna. Tränar man mångsidigt och hårt kommer dom där dom behövs och gör nytta och antar sin form därefter. Thats it - less is more, kroppens genetik och fåfängan sköter resten.

Det är inte för inte min styrketräning i första hand handlar om tempo och uthållighet med stort kardiovaskulärt fokus - typ crossfit. Det är i den bubblan jag mår som bäst, blir glad och trivs med mig mig själv och det jag gör. Fast jag gillar även långsamt och statiskt tungt arbete som engagerar stora muskelgrupper i syfte att bygga upp en stark och stabil stomme.

Visserligen har jag gått upp 3-4 kilo sen jag började köra hårt med muskeluthålligheten, men det är knappast nåt som kommer påverka min löpning negativt. Jag tror snarare tvärtom, att det kommer gör nytta, inte vikten, men orsaken till vikten - explosiva, spänstiga och uthålliga muskler, corestabilitet, balans och neuromuskulär harmoni. Framför allt ute i terrängen där muskeluthållighet ofta kommer väl till sin rätt när det blir tungt och kuperat. Att kroppen är lite tyngre vägs upp av slitstark motor och slagtålig kaross. Jag minns tex hur min löpning påverkades när jag började köra kettlebellpass regelbundet för ett par år sedan. Fick ett sjuhelsikes driv i uppförsbackar och kunde stånka på som ett lok i utan att bli trött, och om jag blev trött återhämtade jag mig snabbt. Det lilla jag smakat på hur det känns så har det enbart känts positivt på löpningen.

Ok särskilt snabb har jag aldrig varit mer än för tillfället. Vissa dagar så har jag kunnat springa ovanligt snabbt och lätt, till och med på monotona asfaltssträckor. Fast det är ett mer sällsamt tillstånd. Det kan bero på att jag mer än sällan tränar för att bli bättre på det. Jag trivs med min anarkistiska träning och kommer fortsätta hålla mig till den. Precis som jag inte jagar mätbara prestationer när jag kör styrka så jagar jag inte tider heller. Att få en bra tid på en given sträcka roar mig mer om den kommer som en överraskning till följd av en bra dag. Större ambitioner på min prestation än så har jag inte. Vilket inte betyder att jag mer än gärna sliter röven av mig där ute i spåret - så länge jag har lust och gillar det jag gör. Kamplusten är betydligt starkare än tävlingsinstinkten. Jag "tävlar" hellre mot mig själv, med mig själv, mot omständigheterna, med omständigheterna, än mot någon annan. Att jämföra mig med vad andra lyckas få för tid och placering är helt ointressant. Därför skulle jag hellre springa en halvmara barfota än med skor, bara för att utmaningen i sig skulle roa mig mer än vilken tid jag skulle fått jämfört med andra om jag sprang i skor så snabbt jag kunde.

Barfota ja. Det var länge sedan. Och nu börjar det bli kallt, men visst skulle det funka. I våras när jag gav mig ut på min första barfotatur i skogen var det bara runt 10 grader varmt. Det är ganska märkligt hur vi uppfattar temperatur egentligen. Efter en kall vinter är 10 plus vår och värme, efter sommaren är det höst och kyligt. Så rent praktiskt är det inte alls särskilt kallt eller för sent än - här i Mölndal, just nu. Jag tänker inte säga att jag inte kommer ge mig ut barfota den närmaste tiden. Det kan mycket väl hända helt plötsligt, även om det inte är något jag funderar på just nu. Men visst fasen lockar tanken. Samtidigt är jag helt inställd på att jag kommer ge mig ut barfota i snö nån gång i vinter, bara för att jag vill det. Det handlar om den mentala utmaningen, en kul grej - inte att bevisa något.

Nu har jag ju både Huaraches sandaler och Fivefingers att springa "barfota" i, så varför barfota. Jo barfota är barfota, inget annat är barfota egentligen. Även om jag och de flesta kallar allt som nästan är barfota för barfota, så är det inte alls samma sak. Att jag kategoriserar både VFF och Huaraches tillsammans med barfota här på bloggen är enbart för att göra livet lite enklare och för att det trots allt hör till samma familj. När jag loggar min löpträning är jag dock noga med att skilja mellan barfota och VFF/Huaraches. För mig är löpning i "barfotaskor" löpning i en slags sko som är normal för mig och barfota är nakenfota. En annan variant är minimalistisk löpning, vilket jag tycker låter enbart fånigt. I så fall borde all löpning i traditionella skor heta fetskolöpning, eller varför inte XS (barfota), S (barfotaskor), M (minimalistisk), L (fetskor), XL får väl vara kängor eller nåt absurt väldämpat.

Invisible Shoe med egenpåhittad snörning och Nakenfota

Apropå Huaraches. Jag höll på som bäst med att experimentera med alternativa snörningsmetoder när det hela sket sig med vaden och all löpning stannade av helt. Att sitta hemma och pröva sig fram med tämligen inaktiv känsla som referens var ganska meningslöst så jag lade ner projektet för tillfället. Fast så långt jag kom kändes det som jag började hitta hem. Hann med en provtur med den nya snörningen och så långt känns det som jag är på väg att lösa en hel del av de egenskaper jag inte gillade. Det kan nog gå att få till ett par Huaraches som sitter som jag vill att det ska när allt faller på plats. Allt hänger på om jag kan få dom att inte kännas som något jag måste anpassa mig efter. Jag har såhär i efterhand misstänkt att inkörningsperioden i mina Huaraches möjligen kan hänga samman med muskelbristningen i vaden till följd av alltför forcerat anpassningsförsök att uppnå ett naturligt avspänd löpsteg i dom. Tiden kring och fram till när vaden sket sig passar oroväckande bra i pusslet. Jag vill ändå inte vare sig fördöma eller skylla på sandalerna. Användaren och eventuella brister i min förmåga att hantera dom, och inte minst mitt sunda förnuft spelar också roll. Jag känner trots allt att dom har potential att bli riktigt trevliga och bra skodon.

So far är det mina VFF KSO som står för "barfotalöpningen". Det är trots allt det närmaste man kan komma barfota utan att vara nakenfota. Ok, det finns alternativ utan tår som säkert är minst lika bra, eller annorlunda på ett eller annat sätt, men nu har jag mina VFF och inga planer på att köpa nåt alternativ. Att spreta och röra på tårna individuellt kan man dock bara göra i tåskor och barfota. Både på gott och ont, för det mesta gott. Enda nackdelen med VFF är när man springer i mycket blöt lera och vatten, då kan dom bli lite sladdriga mot foten som kan glida lite i sidled (i själva skon alltså) när man springer i trixig terräng. På planmark är det inget man märker av alls. Det gör att det kan vara lite vanskligt om man vill  forcerar terrängen och bröta på ordentligt, vilket är rätt kul att göra ibland. Sedan så är ju inte KSO modellen terrängsulad vilket gör att fästet inte är att lita på utan vidare. Rent vatten funkar dock utan större problem, det är först med inslag av lera och annan liknande sladdrig materia som man måste balansera löpningen och jobba stabilt. Jävligt bra träning dock och inget som stör mig om jag vet vad jag sysslar med.

Skitig Mudclaw och nytvättad VFF

Därför har jag börjat använda mina Inov8 Mudclaw alltmer igen när jag ger mig ut i terrängen. Nu när jag börjat komma igång så smått med löpningen igen känns det extra kul att springa på lite mer oförsiktigt och brutalt rätt igen om lera och över hinder i all former. Varvar dock gärna med VFF för att få den där extra härliga känslan som inte Mudclaw kan ge i form av markkontakt och lättfotad frihet. Båda har sina specifika egenskaper som passar bäst beroende på vad jag känner för och vill uppleva. Den största nackdelen med Inov8's modeller är att utrymmet i tåboxen är för snävt dragen vid stortån och tvingar den att peka lite inåt. Inte lika mycket som många andra skor, men tillräckligt för att jag ska tycka att det stör. Det här var inget jag reagerade på innan jag började springa barfota och i VFF. Jag blev snabbt bortskämd av känslan att springa med fritt spelrum för tårna. Om Inov8 gör en uppgraderad design av Baregrip i framtiden med större tåbox är nästa val av sko given - det skulle bli en grym sko.

Ok, ni fattar va? Jag börjar bli sugen på att springa mer. Jag springer ju redan ganska ok och känner inte av vaden skrämmande mycket. Men tyvärr lite mer än vad jag skulle vilja för att springa lite mer, mycket mer. Har kommit till en punkt nu där hårda styrkeuthållighetspass börjat mätta kroppen och börjat tända till på löpning. När kroppen känns lite seg och tung, inte tänder till till 100%, då är det dags att variera lite mer. Idag när jag var på gymmet kände jag mig lite lätt seg. Ok, jag har kört ganska hårt nio dagar i rad, och kanske är jag lite lätt övertränad. Samtidigt känner jag mig hopplöst pigg, glad och full av energi. Prövade att springa istället, även om jag nästan hatar löpbandet annat än som uppvärmning och nedvarvning. Kroppen reagerade direkt och svarade med värsta energikicken. Kändes hur lätt och energiskt som helst - inga tecken på tungt och segt alls. Den vill bara göra något annat.

Terränglöpning is daShit. Det var väl knappast överraskande. Det är ju där min löparsjäl bor. Här kan jag i alla fall kan ligga på ganska hårt (inte snabbt kanske men forcera aggressivt) och springa hyffsat långt utan att få problem med vaden. Dock har jag inte riktigt vågat chansa med utökad fart och distans ännu. Vill vänta lite till och fortsätta småtugga en del. Några få försök på asfalt och planmark i form av grusade löparslingor har jag också prövat, men där känns det inte alls lika bra. Kan också bero på att jag tappat lite löpteknik för mer ensidig löpning som monoton planmark innebär och kräver. Ganska naturligt för en som inte har planmark som hemmaplan kanske. Terräng kräver betydligt mer varierande löpsteg och muskelarbete som känns bättre för både mig och vaden och jag tror att enda sättet att löpa mig och vaden stark och spänstig är mycket terränglöpning.

Samtidigt vill jag gärna ut på lite asfalt också. Trots allt är det också en form av variation, sett ur mitt perspektiv. Därför fokuserade jag lite extra på att försöka hitta ett bra och hållbart löpsteg och en optimal farthållning som skulle kunna funka på asfalt på löpbandet idag. Tyvärr tycker jag det är mer än svårt att få samma löparkänsla på ett löpband som på riktig mark, men kanske ändå något att referera till och försöka kalibrera med. Lyckades under en halvtimmes löpning snabbt hitta in i ett löpsteg som kändes grymt behagligt och naturligt avspänt utan att känna minsta tecken på besvär från vaden. Visserligen ingen imponerande hastighet men det är inte det mest viktiga just nu, eller viktigt och viktigt, inte ens det, det ska kännas bra och roligt. Den optimala farten på löpbandet låg mellan 5:45 och 5:20 fart, snabbare än det började vaden kännas direkt med den typiska stumma avsaknaden av spänst. Forcerar jag den känslan övergår det ganska snart till ansträngt obehag som jag inte vågar utmana. På planmark blir det här tillståndet flerfalt mer påträngande och ökar i kvadrat, jämfört med terräng där jag kan närma mig samma känsla men blossar aldrig upp på samma otrevliga sätt.

Återstår att gnaga formen och fram till dess hoppas att allt är återställt och i sin ordning mot slutet av januari 2012, då jag ämnar ge mig ut på andra upplagan av WRT Sandsjöbacka Trail Marathon på i runda slängar 43km. Förra året sket sig ena ljumsken och strax därefter havererade knäna. Men jag släpade mig i mål. Kunde jag släpa mig i mål då kan jag göra det igen.

HIIT och dit och tillbaka men framförallt Tabata

Det finns många sätt att träna på och alla har sina små egenskaper som gör att man gillar det eller inte. Det är väl så man till slut hittar det man är ute efter. En del snöar in fullständigt i en liten hydda och bekämpar sin dejavu med upprepande mantra. Andra vill se om det inte finns fler hyddor och andra spännande saker i omgivningarna att utforska. Dom senare är oftast lite mer äventyrligt lagda och söker i första hand starka känslor av att känna sig levande, somliga är kanske lite förvirrade och lätt vilse. Hyddfolket är för det mesta extremt målfokuserade och beräknar allt dom företar sig i detalj. Nu är det ju så att det finns lite av både och i den ena och den andre, men oftast brukar någon av dom dominera och det är nog bra att båda får mötas ibland för att diskutera lite.

Jag är den där sökande äventyraren, som tidvis försvinner in i dimman och grips av känslomässig beundran av att befinna mig på en annan planet... Jag saknar behovet av mätbara resultat som bevis på hur bra jag är på något. För mig är det känslan av kamp som triggar min förmåga att anta utmaningen. Vad det sedan genererar i för eventuella mätbara resultat är något som jag får kännas vid under tiden jag vandrar vidare. Framgångar är bonus, motgångar är hårda tider som kräver nya idéer.

Jaha! Och vad har Tabata, HIIT och dit och tillbaka för samband nu då? High Intensity Interval Training - HIIT är ett koncept som sätter färg och skruv på träningstillvaron och leveterar både kropp och knopp till nya höjder. Det är en oerhört kraftfull tändvätska, lättantändlig och explosiv. Det är hjärta och smärta, asgrymhet och kamp - krigarsjäl. För egen del är HIIT den enda form av benhård disciplin jag frivilligt hänger mig åt och är antagligen ett ovärderligt nyttigt redsakp i min övrigt så anarkistiska och syn på träning.
Framförallt gäller det här kapten Tabata som är en riktigt grym jävel på att bränna sönder alla propparna i skåpet, så att du får direktkontakt med huvudsäkringarna som hjärnan helst inte vill att du belastar på det här sättet. Tabata förändrar den ordinära verklighetsuppfattning och penetrerar det normala medvetandet och dess begränsningar. Bättre tränare kan du knappast få - och han, eller hon, bor i ditt huvud. Det enda språket Tabata förstår är 20 sekunder arbete och 10 sekunder vila och triggas igång av lite pipande ljud från en timer där 20 sekunder återkommer 8 gånger.

En sån här timer är oumbärligt när man kör HIIT och Tabata.
Finns bra appar också men en Gymboss ringer inte och tål  svett och stryk

HögIntensiv IntervallTräning brukar oftast fördelas enligt formeln 2:1 - två delar arbete och en del vila. Antal ronder i ett set kan variera men sex är poppulärt. Antalet set, intensitet och rondernas längd beror helt på vad man vill göra och har för kapacitet för det som ska göras. Tabata är dock en specifik form av HIIT som består av 8 ronder maximal intensitet, eller så nära max man är kapabel till att köra och inget annat. Oavsett om man kör grymt eller asgrymt hårt så är vitsen att det ska vara rejält ansträngande oavsett vilken nivå man befinner sig på. Somliga anser att mindre vältränade personer inte ska ge sig på tunga HIIT eller Tabata intervaller. Varför då? Vitsen med HIIT/Tabata är ju att utmana sin egen förmåga utifrån den kapacitet man själv besitter. Visst, det är plågsamt grymt, men det är just det som är vitsen - oavsett hur bra du är.

På sätt och vis är HIIT lika mycket, eller kanske mer, en form av mental träning. Fysiskt! jofan, det är den biten du känner av. Men det är ditt psyke som driver dig och tolkar känslan. Få klarar av att pressa sig så hårt som man är fysiskt är kapabel till innan hjärnan tar över och avbryter. Oftast är det enbart möjligt under extremt pressade situationer där fara för liv står på spel. Riktigt så långt är varken nödvändigt eller lämpligt att gå. Däremot slår den där hemskt otrevliga tröttheten till långt innan man kommit i närheten av den kapacitet man besitter. Dom flesta kan betydligt mer än dom själva tror och när man väl passerat denna gräns kommer det att hända grejer - både mentalt och fysiskt. Lika brutal som effekten av träningen känns lika stark inverkan har den på kropp och knopp.

Det händer något i huvet när man kör Tabata intervaller. Hur olidligt det än kan kännas står man ut 20 sekunder till, 20 till och 20 till. I början känns 20 sekunder högintensivt arbete helt ok och 10 sekunder vila givmilt lång, men allt eftersom setet fortskrider börjar 20 sekunder ganska snart upplevas som att dom bara blir längre och längre och 10 sekunders vilan bara blir kortare och kortare. Ganska snabbt förvandlas setet till en brutalt grym plåga. Likt förbannat fortsätter man ändå. Varför - kamplust, det är jävlar anamma, det är krig, det är fåfänga. Man bara vill och ska och vägrar retirera, och plötsligt är det över. Samtidigt som man lider vill man bara skratta och efteråt känner man en obegriplig lycka.

Tabata är som ett drogrus som far genom kropp och knopp och det närmaste jag kan komma att beskriva vad som sker är trance. Tabata är det gyllene snittet i träningsform - ett perfekt avvägt konstverk helt enkelt. Det är mental alkemi.

Men visst händer det att man viker sig och maskar på tempot ibland, kanske ger upp en sekund innan vila eller startar upp nästa rond med en sekunds fördröjning. Det är helt normalt och visar bara på att man vekligen balanserar på gränsen av sitt yttersta. Men ge upp innan ett set är genomfört, det finns inte på kartan. Ett set klarar alla, men kör man flera kan det hända att man kommer till en brant där man faller mot avgrunden och tvärdör - ja inte bokstavligt. I början kan man mer än väl nöja sig med att peppra sin vanliga träning med ett set för att sedan öka på med fler och med tiden korta ner vilan mellan seten. Tre set är en rätt lagom dos tycker jag själv och man måste inte köra dom efter varandra. Jag brukar ofta köra lite annat före, efter eller mellan intervallerna. Vissa pass domineras mer av Tabata och ibland blir det Tabata på löpande band. Ju mer och intensivare desto kortare pass krävs, eller är lämpligt. Det är såpass effektivt och extremt krävande att om man enbart kör Tabata eller tuffare HIIT set så räcker 20-30 minuter mer än väl. Upp mot 45-60 minuter är ok om man varvar passet smart med andra mindre krävande övningar. Eller vid lite mindre högintensiva intervaller.

Även om Tabata protokollet är en intervallform där man helst ska ge sitt absolut yttersta så innebär det inte nödvändigtvis att man måste köra som en bärsärk i varje enskild rond. Däremot ska man ge sitt yttersta i förhållande till vad man är kapabel att genomföra, och det är det som är vitsen. Om man sedan ger så mycket man kan och sedan droppar i intensitet mot slutet, eller försöker hitta en jämnhög intensitet genom hela setet är helt up till vad man själv tycker. Bara man blir riktigt jävla skittrött när setet är klart och känner att man verkligen dyngat på tokhårt. Jag brukar variera mig med att köra båda uppläggen.

Man behöver inte köra samma övning genom all ronder. Man kan varva två eller fyra övningar, eller köra åtta olika. Däremot är det fördelaktigt om varje enskild övning har likvärdiga ansträngningskrav för att det ska bli bra tempo genom setet. Det vanliga är dock en övning per åtta ronders set. I princip kan man göra en Tabata av vilken övning som helst, men bäst passar övningar där man använder stora eller många muskelgrupper och dynamiska rörelser. Att sitta still på en bänk och pumpa bicepscurls med armstöd är ganska meningslöst (kanske inte meningslöst, men inte så funktionellt i sammanhanget). Om du däremot gör bicepscurls stående med en skivstång i högt tempo förändras rörelsemönstret radikalt och tvingar hela kroppen att jobba mer dynamiskt för att upprätthålla rörelsemomentet. Det uppstår ett balistiskt moment som engagerar hela kroppen. Helt tvärsemot vad boken säger om hur bicepscurls ska utföras korrekt med andra ord. Båda sätten är rätt beroende på vad syftet är och det finns inget som hindrar att man kan kombinera båda, beroende på vad man vill uppnå och tycker och tänker. Men om du enbart är ute efter att bygga stora biffiga muskler och ogillar konditionsträning är HIIT inte så lyckat. För er som i första hand fokuserar på kondition har dock HIIT både med mer eller mindre motvikt helt klart en grymt effektiv effekt i största allmänhet på grundkondition och muskeluthållighet. Samtidigt är det en avvägning hur hårt, tungt och mycket som passar bäst för att pussla in rätt förhållanden i sin träning. Det gäller väl allt som berör variation och komplement i förhållande till det man huvudsakligen sysslar med och vill bli bra på.

Nu hör bicepscurls inte till det vanliga man brukar köra i Tabatafrom (men jag tycker det funkar bra). Det var bara ett exempel på öveförande tänk, hur man kan göra och hur det kan bli. När man kör HIIT och Tabata ska det uppstå ett fritt flöde av energi där man undviker krystade och låsta rörelser. Därför brukar exempelvis klassiska styrketräningsövningar enligt metodboken sällan förekomma. Det höga tempot skalar bort det strikta momentet i utförandet och fokuserar mer på dynamisk rörelseteknik. Grundutförandet är dock intakt i sin basala form för att bevara en god teknik genom rörelsen och undvika skador. Kettlebells är till sin natur ett balistiskt träningsredskap passar just därför väldigt bra. Det höga tempot gör att det oftast blir lite "Hard Style" över tekniken. Nästan alla kroppsegna övningar med tempo och mycket rörelse passar perfekt. Burpees är en galen favorit som kan mangla skiten ur vem som helst. Räckhäv - chins och pullups är en given utmaning som kräver kipping teknik för att komma till sin fulla rätt, vilket inte är helt enkel att komma underfund med. Roddmaskin är också ett exempel på en riktig grym utmaning där flåste verkligen får sig en stjärnsmäll. Cykel och löpning funkar också bra. Medicinboll kan användas till mycket, stenar, rep, däck - whatever. Utbudet av redskap och övningar som kan användas, som dom är eller i modfierad form begränsas enbart av din egen kreativitet och mått på galenskap.

HIIT/Tabata är extremt konditionskrävande och ju mer motkraft eller vikt i någon form du tillför desto mer muskulärt krävande blir det, också. Det handlar inte om att pumpa muskelvolym och multiplicera muskelstyrka, utan om uthållighet och envist jävlar anamma. Det är en sylvass kardiovaskulär träningsform som har grymt positiv effekt på både flås och puls, funktionell styrka, explosivitet och uthållighet, och inte minst den mentala styrkan. En annan träningseffekt som jag lämnat onämnd så långt är förmågan att återhämta sig snabbt och effektivt. Det är en aspekt som är inbakad i konceptet. Helt enkelt en träningsform som stimulerar hela organismens potentiella kapacitet. Låter nästan som religiöst flosker och här känner jag att jag måste varva ner och inte gripas av alltför överdrivet starka känslor. Men gillar man grovmalet så är det svårt att inte bli förälskad i denna träningsfrom. Tabata ligger mig alldeles speciellt varmt om hjärtat med sin förmåga att skapa dramatik och framkalla pumpjuck. Alla eventuellt felaktiga påståenden eller andra dumheter i texten beror på att jag antingen inte visste bättre, har missuppfattat det jag trodde jag kunde, glömt att lägga till något som påverkar förståndet negativt eller för att jag helt enkelt skrev över huvud taget.

Svett är muskler som gråter - ha en bra dag ;)

Här kan du läsa mer om Tabata och upphovsmannen som protokollet är uppkallat efter:
http://www.rosstraining.com/articles/tabataintervals.html